sallypard

Idag tog jag upp mitt förflutna. Mitt förflutna på djupet. Jag fick svälja ett par gånger när jag kände gråten i halsen. Ibland undrar jag om någon verkligen känner mig på riktigt. Jag tror ingen vet allt.
Min största rädsla är misslyckande. Ibland vill jag inte ens försöka för att jag är rädd att misslyckas. Vad gör jag sen då? Ställer mig upp igen och går vidare. Men det låter mycket lättare än det känns.
Jag har gått igenom mycket under mitt liv. Det har inte varit lätt. Det har underlättat tack vare folk i min omgivning som stöttat mig. Men vet dom egt vad jag tänkt och känt? Vet någon hur jag tänker och känner idag? Nej. Inte ens de jag kallar mina bästa vänner idag vet. De jag kallade mina bästa vänner då vet inte heller. Jag skjöt ifrån mig det som betydde något, levde med nya människor som inte kände mig. Där kunde jag vara för mig själv, den jag ville vara just då. Ingen visste. Men en sak ska ni veta, jag har alltid vetat vad som är rätt och fel, jag har aldrig gjort något medvetet fel och jag kan stolt stå upp för mig. Men, i flykten kunde det lika bra varit på ett annat sätt.

Det är livet vi lever, upplevelser, människor runt om,  som formar oss till dom vi är. Men glöm aldrig att den största vikten ligger på dina axlar.