This is serious
Jag kommer inte gå in på mitt kärleksliv, den privatheten håller jag ändå. Men jag har varit kär. Jag har haft förälskelser, men jag har också varit kär. Det var länge sedan, det var längesedan jag var kär på riktigt. Efter att jag varit kär på riktigt, och jag inte var kär längre, så levde jag mitt liv för mig själv, med tankarna bara på mig. Jag var fri som en fågel och gillade att känna luften under mina vingar. Tills jag träffade nästa person som satte mina känslor i vibration. Det var spännande, det var roligt, men det var också läskigt. Egentligen vet man ju inte så mycket, man får bara ge sin tillit och hoppas på det bästa. När den där tilliten otur nog blir sviken känner man sig sämst i hela världen. Man bestämmer sig för att gå tillbaks till det där när man kände luften under vingarna och levde för sin egen skull. Då uppskattar man det och allt är lajbans igen. EFTER sorgeperioden och ältandet. Tills man möter den där näste personen som helst plötsligt den också sätter känslorna i vibration. Man ger inte tilliten, inte än, men gnistan tänds och man börjar tänka på ett annat sätt igen. Tills det också stupar utav en elr annan anledning. Jag menar inte att man ska hitta rätt från början, man måste kyssa många grodor innan man hittar sin prins, men vart jag vill komma är att när man råkat ut för ett par riktiga paddor så vill man inte kyssa fler grodor, med risk för att den nästa också ska visa sig vara en padda. Har man vänner som tänker på samma sätt är det rätt lätt att segla i luften tillsammans med de andra måsarna, och känna luften under vingarna.
Men en dag, inser man att där faktiskt fattas något. Något som inte måsarna kan ge en. Man vill inte erkänna det, inte högt, för man vågar inte. Man vågar inte utsätta sig för den där känslomässiga rubbningen igen, med risk för att stöta på ännu en padda. Men tankarna börjar ändå vandra åt det andra hållet. Man ser och hör om människor som ger sitt liv till varandra och verkar vara lyckliga. Tills man återigen får trösta en av sina måsar som kysst fel groda, elr när man läser om ett långvarit förhållande som stupat och personen som blivit lämnad ska ta sig igenom denna sorg. Då samlar man sina måsar, och flyger lite högre...
Det finns en prins till oss alla bland alla grodor. Det finns en som inte blir till en padda. Man kan aldrig säga när och var man skall träffa denne prinsen. Men jag tror inte man skall leta för det är nog som att leta efter en nål i en höstack. Däremot tror jag att han finns där ute någonstans och när man minst anar det så korsar han ens väg. jag tror heller inte att man skall gå omkring med känslan av man aldrig kommer att hitta honom för då blir man bara bitter. och bitterhet är ingen rolig utstrålning. Däremot att leva och ta vara på annat viktigt i livet under tiden gör att man den dag man finner en man som sätter känslorna ur spel vågar ge sig hän och uppleva kärleken. Ingen kan med säkerhet säga att man skall leva hela livet med samma person, men att tro att det är så gör det mycket lättare att leva. Kram till dig Sally och en dag kommer du att säga samma sak som Nettan sa till mig en dag. Mamma, nu vet jag vad kärlek är.
